Finnåkers historia
Bruket, en berättelse om Finnåker. Detta är en bok som beskriver livet och historien i och kring Finnåker från järnålder till nutid.
Författarna har genom sitt arbete lyft fram en rad händelser ur historiens dunkel som visar hur viktig denna trakt har varit och ännu är för väldig många människor.
I boken kan du läsa om allt från järnframställningen och dess förutsättningar samt en detaljerad beskrivning om brukets alla ägare och ägarformer, bondsonen från Gåsta till smederna och torparna.
Vet ni varför Addis Abeba har en stark koppling till Finnåker? Svaret finns i boken!
Boken finns att köpa hos oss eller i Västeråsstifts webbshop
Finnåkers brukshistoria
Texten under är en mycket kortfattad beskrivning om Finnåkers brukshistoria.
Finnåker är ett gammalt järnbruk med anor från tidigt 1600- tal. När bruksdriften startade på Finnåker är okänd men i ett rättegångsprotokoll från 1600-talets början får man veta att bergsmannen Michel Hindriksson ägare till både skog och mark i Finnåker begärde att få ett fastebrev vilket är en form av lagfart. År 1614 finns det dokumenterat att just denne Michel Hindriksson anlagt en hammarsmedja i Finnåker, eller Finnakra som det står i dokumentet. Därför tror man att Michel var den som gav upphov till det som blev bruket.
År 1734 fanns vid bruket en stor teknisk utrustning: två hamrar med fyra härdar samt en knipphammare.
En knipphammare är en liten stjärnhammare med hastig gång, driven av ett vattenhjul, för utsträckning av finare dimensioner av järn och stål.
Under sin storhetstid under 1800-talet var Finnåker det trettonde största järnbruket i Sverige räknat på mängden producerat stångjärn.
Under åren 1670-1680 tillverkades 400 skeppspund tackjärn per år. Ett skeppspund =170kg.
1690 tillverkades 1700 skeppspund och några år innan bruksdöden nådde Finnåker 1878 tillverkades hela 10 000 skeppspund järn om året alltså 1700 ton!
Genom bruksområdet rinner Finnåkersån som var av största betydelse för verksamheten. Det var den som drev hamrar, kvarnar och sågverk.
Smederna var anställda på kontrakt, ungefär som torpare. Man skulle smida en viss mängd mot ersättning i natura.
D.v.s rätten att bebo och bruka ett torp och odla potatis.
Bruket drevs av en anställd förvaltare/ inspektor under ägaren. Men det är få ägare som bott på Finnåker under bruksperioden.
År 1873 såldes valsverk och blåsmaskiner till Karmansbobruk. Detta var troligtvis dödsstöten för Finnåker som inte längre kunde mäta sig med de nya kraven. 1878 var det år då den s.k bruksdöden kom till Finnåker och då smiddes den sista smältan.
När stångjärnstillverkningen lades ner blev en mängd byggnader överflödiga och revs.
Man kan se rester av en del byggnader längs med ån. Det ska finnas ett 50-tal husgrunder som kan letas fram under vegetationen. Efter 1875 blev Finnåker en stor skogs- och jordbruksegendom. Vill man se valsverk och blåsmaskiner och hur det var att arbeta i smedjorna kan man uppleva detta i juli varje år när hamrarna drar igång på järnets dag i Karmansbo bruk.
En av de första ägarna till själva bruket var Louis de Geer. Louis var Holländare och var den som drev Finnåkers bruk under 1640-talet och ca tjugo år framåt. Han anses vara Finnåkers bruks grundare. Hans emblem ett G med fem bollar är en stångjärnsstämpel som användes av familjen de Geer och denna stämpel använder vi oss av än i dag.
Bland de andra ägarna finner vi Gustav Soop, Axel von Fersen och den kanske ende Fellingsbroaren Nils Swedenstjerna.
Den siste bruksägaren var Carl Johan Thyselius och han drev bruket tillsammans med sin dotter Siri. Efter sin fars död tog Siri över bruket tillsammans med Per Eriksson från Hofors.
Under en resa till Capri, mötte hon den unge diktaren Nils Collet Vogt. Siri och Nils gifte sig och tillsammans fick de två barn. Dottern Johanne född 1896 också kallad ”Lillan” och sonen Karl-Johan (Joon) som dog vid späd ålder. Han sägs ha drunknat.
Familjen levde mycket utomlands men återkom ofta till Finnåker då de ansåg Finnåker vara deras stadigvarande hem.
Siri är den som ska tillskrivas vara den som uppförde den nuvarande herrgårdsbyggnaden 1908 då den gamla herrgården drabbats av husbock.
Siri ska ha varit en mycket drivande kvinna och styrt gården med fast hand.
1936 avled Siri 83 år gammal och dottern Johanne tog över gården. Nils Collet Vogt dog ett år senare 1937.
Familjen Collet Vogt ligger begravda i gravkapellet i Fellingsbro i den så kallade Grönbograven.
Dottern Johanne gifte sig med Axel Blomberg och tillsammans fick de två barn, Maud och Nils.
Äktenskapet med Axel tar slut och Johanne gifter sig med den danske ministern och diplomaten Bent Falkenstierne.
”Lillan” blev dock Finnåker trogen och avled efter en tid i isolering och ensamhet den 30:e april 1960. Barnen tog då över Finnåker.
I maj 1965 hölls en stor auktion för allmänheten. Här försvinner många antika föremål som varit en del av Finnåkers historia. Det enda som egentligen finns kvar är en soffa i nyrokokostil som står i Lasse-Maja rummet. Soffan blev såld vid auktionen men ska ha varit för stor för köparen att få in i sin lägenhet och soffan fick återvända till Finnåkers herrgård.
​
Västerås stad blir de som köpte gården. Anledningen var att Västerås växte och behövde mer mark för att bygga bostäder och industrier på. Nu kan man förstås tycka att Finnåkers marker verkar lämpa sig mycket dålig för Västerås stadsbebyggelse då de inte ens ligger i samma län. Men tanken var aldrig att bygga här. Istället handlade det om att kyrkan och kronans mark inte fick säljas utan bara förvärvas genom ett byte.
Den dåvarande kyrkoförvaltningen i Västerås och Västerås stad gjorde ett byte. Finnåkers bruk mot en annan bit mark i Västerås. Nu kunde Västerås utvidga staden och kyrkan som varit ute efter en lämplig kursgård i närheten till Västerås.
Detta blev startskottet för det nya livet på Finnåkers bruk. En omfattande renovering av befintliga byggnader och nybyggnationer startade.
Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes 1908. Den ersatte en herrgårdsbyggnad från1700-talet som hade två flyglar.
Den östra finns kvar än i dag. Spår av den västra, som var brukskontor kan ses i gräsmattan framför kapellet.
Fram till 1916 passerade allmänna landsvägen genom parken, mellan herrgårdens västra gavel och kontorsflygeln.
Närmast sjön vid övre delen av ån låg sågen med kvarnen strax nedanför. En kollada ska ha legat på vägens västra sida mitt emot kvarnen.
Driften vid kvarnen lades ner 1956 men en liten likströmsmaskin fick fortsätta att ge ström för belysning i vissa hus.
Kvarn och kolhus eldade brandkåren upp 1967 tillsammans med flera andra ekonomibyggnader, som enligt den tiden sätt att se, inte var värda att bevara.
Sågverket fick stå kvar ännu några år innan det revs.
Den gamla arbetarbostaden Smedgården byggs om till logement.
​
Huset Krämargården har en lite brokig historia, detta hus har bytt skepnad många gånger. Den har innehållit lanthandel, café, bostad, expedition och sist logement.
​
Vår stora konferenslokal Masmästaren byggdes1968 och har plats för upp till 100 personer i biosittning.
Vårt kapell byggdes också -68 och invigdes i augusti.
Genom kollektpengar hopsamlade av ungdomar från Badelunda församling får Finnåkers kursgård en fransk kyrkklocka från 1700-talet i gåva.
​
Under sommaren -67 tar man emot de första kullarna av konfirmander. Och innan köket och logementen stod klara så inkvarterade man grupperna på Finnåkers skola, där man hade en del undervisning.
Maten serverades på Finnåkers gård. Som ligger ca 1.5 km från kurgården.
​
Den gamla Mjölnarbostaden renoverades för första gången, den ska renoveras två gånger till efter detta. Nu senast 2010/2011. Huset har sedan mjölnaren flyttat ut använts som logement.
Under 1967 byggdes Kvarngården och Skogsgården. De är båda logement och rymmer 78 övernattande gäster.
​
Senare utbyggnader skedde under 1987 då det nuvarande köket byggdes ut.
2010 totalrenoverades köket och det är i dag ett toppmodernt storkök.
1997 byggdes vår hotelldel med reception. Hotellet har 17 rum varav 3 dubbelrum.
​
Det gamla bruket lever alltså vidare- nu som en modern och levande konferensanläggning till stor glädje för så väl besökare som för Finnåkersbygden.
​
Lite kuriosa
Kanske har ni hört att det spökar på Finnåker? Det sägs att fru Falkenstierne inte är så förtjust i nya saker och nutidens påhitt. Så när något nytt dyker upp på gården som inte fanns på hennes tid visar hon sig och ställer till besvär.
Var tredje lyckta på väg upp till sjön släcks där hon går. Hon är på väg till sjön för att bada. Hon är lång mörk och bär en vit klänning, har vit stola och en vit käpp.
Hon har varit gift flera gånger och varje gång mördade hon sin man. Hon ska ha dragit mannen på en kärra och kört hans kropp till sågen och klyvt honom med klingan.
Men faktum är att detta är bara är ett påhitt av kyrkans egna. Ett gäng satt och spånade fram detta under en bastukväll i Kvarngårdens källare. Detta för att skrämma konfirmanderna.
Och man kan säga att de lyckades….
I en artikel i NA från 1971 finns rubriken:
Spöke på Finnåker tog knäcken på konfirmand.
Historien som berättats var den om fru Falkenstierne, platsen var herrgårdens vind och en flicka blev så rädd att hon fick en blackout.
Västerås stift gick då in och lade ett förbud mot att spökhistorier fick berättas på Finnåker.
Och vad vi vet så har detta förbud inte hävts ännu….
​
​
Pottkungen- en sevärdhet!
Skogarna och vattnet var av största betydelse för bruket. Det har hela tiden använts för att tillverka kolen som fungerade som bränsle i smedjorna.
Under vissa tider har skogen troligt tett sig en aningen trädfattig- skövlade för att vara ärliga.
Men alla träden fälldes uppenbarligen inte.
Vid oppäsens strand intill Potten strax förbi Mjölnargåden och över bron finns ett antal tallar. Den kändaste heter ”Pottkungen”. Kungen som är 20 m hög och har en omkrets på 3 m finns utmärkt på en karta från 1699.
I början på 2010-talet gjordes en datering på tallen genom dendrokronologi alltså räkning av årsringar.
Resultatet visade att många tallar vuxit där sedan 1700-talet!
​